Utanför Islands sydkust ligger den vulkaniska ön Surtsey som sedan år 2008 är listad som världsarv av Unesco. För att minska påverkan på ön måste de forskare som kommer dit rensa kläder och utrustning så inga växter förs in den vägen. Inga andra besökare har tillträde till ön och den elektricitet som behövs till forskarnas instrument samt även nödsändare alstras av solceller.
I mitten av november 1963 syntes en rökpelare ovanför vattnet, lite tidigare hade boende en bit bort känt lukt av svavelsulfid. En seismograf i Reykjavik i Island, som är känt för sina jordbävningar, hade också registrerat aktivitet utan att veta exakt var. Eruptionen hade börjat några dagar tidigare, 130 meter under havsytan och det tog tid innan den blev så kraftig att vattentrycket inte kunde hålla tillbaka längre.
Först kom rökpelaren, sedan aska och ånga som successivt byggdes upp. Den 14 november var vulkanpelaren flera kilometer hög och syntes lång väg. Utbrotten fortsatte från tre olika öppningar som så småningom blev en enda och efter några dagar hade det bildats en 500 meter lång och 45 meter hög ö bestående av vulkanisk slagg. En ny ö var född och den fick sitt namn efter en eldjätte i isländska mytologin, Surtur.
Surtsey är en del av Västmannaöarnas vulkaniska system och förutom bildandet av Surtsey kom även ön Surtla till i slutet av samma år. Den blev dock inte alls lika stor och eroderade snabbt bort igen. Flera andra mindre utbrott i närheten mötte samma öde. Vattnet spolade bort de nybildade småöarna ganska snabbt. Surtsey fortsatte dock att växa och var som störst under sommaren 1967. Den är numera ungefär lika stor som furstendömet Monaco.
Vulkanön Surtsey som den såg ut år 1999.
The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Utbrottet vid Surtsey fortsatte länge och eftersom det ständigt kom ny magma bildades så småningom ett hårt skal som höll ihop den lösare, så kallade tefran. Lavaskalet är mycket motståndskraftigt mot vattnets påverkan, en viss erosion sker ändå och ön har minskat lite i storlek men ytlagret av lava kommer att göra det möjligt för Surtsey att bestå även i framtiden.
Det är naturen som härskar på Surtsey och forskare följer noga utvecklingen. Bara några decimeter ner i marken är det fortfarande över 90 grader varmt. Ön blev naturreservat 1965 och sedan dess är det endast forskare som får gå i land på ön där de studerar hur ekosystem kan bildas och utvecklas. Redan efter några år observerades mossor och lavar på ön och efter 50 år fanns över 70 växter, häckande fåglar och gott om insekter. Det finns också sälkolonier på ön.